Kommer den här katastrofen att lära oss att beröra och respektera varandra?

I dag är all medialt fokus på Corona (Covid-19) och det är fullt förståeligt – men även lite beklagligt. För livet fortgår ändå. Grupper som i åratal fått kämpa att göra sin röst hörd, får nu återigen finna sig i att knuffas undan – för att det här är viktigare. Missförstå mig rätt – jag tycket det här är en stor katastrof och det kommer att påverka mängder av människor och samhällsstrukturer i längden.

Texten som följer är lite medveten utmanande och vinklad,
men jag vill verkligen att vi kommer att lära oss
att respektera, lyssna och beröra varandra.

Som sjuk och numera sjukpensionär i sjukdomen ME kan jag inte låta bli att dra paralleller till det som sker nu. Jag fick ME efter en virusinfektion där jag smittades av barn på förskolan som gick omkring med de ständiga förkylningarna. Min kropp orkade till slut inte längre. Hade föräldrarna inte lämnat in sina sjuka barn, såsom de inte får idag, så hade jag inte blivit kroniskt sjuk.

I åratal har jag dels fått utstå fnysanden och oförståelse från vården, jag har också fått utstå Försäkringskassans totala vägran att godkänna ME som sjukdom och således de begränsningar och nedsättningar sjukdomen har till följd. Jag har fattiggjorts av ett samhälle som skulle finnas där för mig. Jag har ändå haft tur om jag jämför med många av mina medsjuklingar.

Många ME-sjuka får absolut ingen hjälp av vården och de nekas t om uppsöka den vård som finns, då vissa regioner inte kan/får/vill remittera till specialistmottagningarna som bara finns i Stockholm. Här finns det inga paniklösningar för att hjälpa i form av fältsjukhus eller andra inrättningar. Det öppnas inga avdelningar på samma sätt som för Corona.

Vi får inte heller några som helst lättnader i att få läkarintygen godkända eller ens slippa lämna in läkarintyg. Vi ska därför även tvingas uppsöka vårdcentraler mm där smittade människor redan befinner sig. Vi ska utsättas för risken att smittas för att få ett intyg som andra slipper. ME i sig är ingen riskgrupp (om jag fattat det rätt), men det beror ju självklart på hur man mår och andra sjukdomar som finns. Många av de jag känner med ME är definitivt i riskgruppen pga sitt mående, men omfattas inte av nödlösningar mm.

Vi knuffas undan och våra ord om att systemen inte fungerar, blir återigen ihåliga. För övriga ser ju att lösningar går att fixa, man får ersättning nu när regeringen fixar stödprogram och det går fort dessutom. Så om vår kritik om sjukförsäkringen hade stämt, så hade det ju inte gått att lösa så snabbt för alla andra….eller hur? Därför minskar tron på den parallella verklighet, som vi kroniskt och långvarigt sjuka befinner oss i dag efter dag, år efter år.

Att samma lättnader inte gäller för alla framgår inte riktigt och det pratas inte heller om det, för vi lever i ett samhälle där vi är oss själva närmast. Jag läste en kommentar på Twitter som fick mig att tänka på det här och det var en person som påpekade just det här att nu går det minsann att lösa saker, men inte när vi som är sjuka i annat vill ha hjälp. Svaret personen fick var det jag kände var talade för det sista årtiondet. Det var typ så här: ”Du får faktiskt ursäkta, men nu gäller det Corona och då måste vi ha fokus på det”.

Alltid är det något annat som är viktigare än vårt trygghetssystem, som tyvärr inte fungerar i verkligheten. Att (nöd)lösningar går att fixa nu, visar att viljan inte finns för oss andra. Inte ens till att lyssna. Finns vi ens? Som kroniskt sjuk känner jag mig som den där ständigt mobbade ungen på skolgården som gång efter gång knuffas in i mörka hörn och får slag efter slag utan att någon bryr sig. Förövarna klarar sig för de håller varandra om ryggen och ler så fint mot rastvakterna.

Corona är skitläskigt. Det dör människor. Och vi vet inte hur man botar det. Vi vet inte ens till 100% hur man smittar mm. Det som sas i går gäller kanske inte idag.

ME är också en sån sjukdom. Vi vet inte hur den botas. Ingen vet exakt varför vissa får sjukdomen och forskningen arbetar utifrån den resurs de får och det finns många spår att söka i. Men ändå vill inte läkarkåren och Försäkringskassan ta oss på allvar. Inte heller politikerna. Trots orden som sägs. Och ja, man kan dö av ME också. Och man kan dö av Försäkringskassans hantering. De är inte lika många per dag som Corona, tack och lov.

Att livet känns slut (och kanske tar slut) för de får avslag från Försäkringskassan – det borde också uppmärksammas. Var är de siffrorna? Just det, självmordstankar och sådana uttalade anses och framställs som hot till Försäkringskassans personal, och inte det rop på hjälp från den sjuke som det är. Skulle inte samhället börja reagera om de redovisades på samma sätt som det görs idag? Det är dags att bry oss om alla. Några ska inte ständigt puttas in i mörka gränder till sina förövare och andra får hjälp så fort de nyser.

Bittert skrivet? Möjligt. Tycker du att jag förminskar Corona och inte tycker att jag ska jämföra dessa tragedier? Jag gör det ändå och det av anledningen att jag måste få er alla att lyssna på de sjuka som ropat på hjälp innan Corona också. Det är bara katastrof-rubriker som får genomslag idag och då får jag ropa med katastrofresonemang.

Det kommer en tid när vi lärt oss hantera Corona, vi utvecklat skydd och tillvaron kommer att återgå i sin vanliga lunk. Har vi då lärt oss något djupare, eller är vi mest glada över att vi överlevde och nu ska vi roffa åt oss mest av smulorna som finns kvar?

Vad kommer vara nästa ämne som gör att de kronsikt och långvarigt sjuka återigen tystas, för de är inte ditt ansvar, inte ditt problem. Du är ju frisk. Och det gick ju att lösa problem vid Corona så protesterna du återigen hör, de kan inte stämma. Eller?Försäkringskassan gör ju bara som de blir tillsagda…och de lydde vid katastrofen så självklart lyder de nu med och ansvariga säger ju att allt går så bra…

Jag sänder en vädjan om att vi låter den omtanke som visas nu i samhället pga Corona även kan fortsätta senare. Jag vädjar om att vi nu tänker på vilka värden i livet som verkligen är viktiga och att vi blir starkare tillsammans.

Bara för att jag tycker si behöver det faktiskt inte betyda att jag tycker så också.

Då jag är i en period av självvald begränsing av sociala medier så får jag tid att tänka och reflektera. Det är både nyttigt och lite läskigt.

Det läskiga i det är att när man tillåter sig att ställa sig utanför den tillvaro som finns där inne på exempelvis Twitter så blir den väldigt jobbig att komma tillbaka till. För med bara någon eller några dagars uppehåll gör att när man går in igen och läser, så känns det som att allt väller över en. Så mycket skit, så mycket svart eller vitt, inga samtal utan mer kränkningar och nedvärderingar. Mitt nyfunna intresse för politiken är inte av godo för min hälsa, men frågan är om någon mår bra av det klimatet som råder just nu.

Nu är ju inte allt bara dumt och läskigt. Det finns stora delar av Twitter som är helt underbara där man stöttar varandra, visar på roliga saker och bjuder på sig själva. Det är de som drar mig tillbaka gång efter gång. Många av dessa underbara människor är inte av den mest priviligerade delen av befolkningen vad gällande ekonomiska tillgångar och hälsa, men de har ett stort hjärta.

Jag önskar att jag orkade vara mer närvarande och ta del av deras vardag och dela med mig av min. Vara där och stötta, heja och komma med tips och annat.

Men med mitt nyfunna intresse för politiken, tillsammans med mitt stora intresse människan, så blir det en emotionell krock och jag måste lära mig gå balansgång. Sjukförsäkringen och dess urusla hantering, och mina erfarenheter av den, har verkligen gjort att jag tagit steget in i en värld jag aldrig trodde jag skulle befinna mig i.

Under mina första 45 år i livet undvek jag allt vad politik var. Kände att jag inte hade koll, och livet flöt ju på bra ändå. Jag röstade som mina närmaste utan eftertanke, för livet flöt ju som sagt på. Vi hade det bra och då måste ju det vara rätt val. Visst snurrade ekorrhjulet allt snabbare och ibland funderade man hur det skulle sluta. Jag trodde aldrig att jag skulle blir av med jobbet för att jag blev gravid, att jag skulle starta egen firma, att jag skulle skilja mig och då tvingas byta yrke helt eftersom jag inte längre kunde arbeta 12 timmar om dagen med två små barn och vara ensamstående.

Mitt nya yrke resulterade så småningom att min kropp bröts ner av alla snuviga, hostande, kräkandes, febriga barn som lämnades in av stressade föräldrar. Jag förstod dem, för jag hade ju själv varit i det ekorrhjulet. Men jag förstod aldrig att man kan göra så mot sina egna barn. Aldrig. Att de inte tänkte på oss personal det visste vi. Och jag undrar om de ens reflekterade att jag blev sjuk och försvann. Med tanke på hur mina chefer var så blev de nog aldrig korrekt informerade om någon frågade.

Med de sista åren i bagaget så inser jag nu att allt livet inte är så svart och vitt som det uttrycks på de sociala medierna. Bara för att jag tycker si behöver det faktiskt inte betyda att jag tycker så också. Jag har anklagats för att vara mitt kön, en idiot, vänster, dum i huvudet, jag bara inbillar mig och allt annat möjligt.

Att jag är kvinna är jag stolt över och jag förstår inte varför det ska användas för att försöka trycka ner mig.

Att jag skulle vara en idiot? Knappast, mina poäng i IQ och främst EQ är mer än väl tilltagna. Och varför skulle jag vara en idiot för att jag inte mesar med utan föredrar att tänka?

Att jag är vänster? Ja, i vissa frågor. Lika mycket som jag har vissa blå, gröna, och rosa åsikter. Men de är aldrig bruna. Jag har kritiserat Strandhäll för hennes hantering av sjukförsäkringen under många år. Hanteringen, inte personen. Jag har även kritiserat EBT och UK för deras kappvändande och populism (sak, inte person trots att jag satt spöknamn på vissa som inte uppskattats), jag har kritiserat Socialdemokraterna för deras förlorade syn på sina egna värdegrunder.

När jag kritiserar eller har synpunkter på ett område får jag genast hör att jag är si eller så. Svart eller vitt ska tillvaron vara. Och vill jag inte rätta mig i ledet för det tankesättet så blockas man eller ignoreras. Sånt får mig att fundera över om vi som människor verkligen inte utvecklats mer.

Vi uppfinner och hittar svar på många obesvarade frågor, både behövliga och de mindre behövliga, inom vetenskapen. Men att utveckla oss själva, vår tanke och vårt mående, genom dialog och ömsesidig respekt, det har vi glömt. Att vi än idag ska sortera in människor i fack som graderas i värde är för mig en mycket ointelligent tanke. Men visst jag var troligen likadan när jag inte heller hade tid att tänka för att ekorrhjulet snurrade allt fortare.

Så för att försöka sammanfatta mina tankar just nu, innan de rinner iväg till en hel roman, är att jag upplever att vi lever i en värld där värde och respekt ges mer till tillgångar och prestation. Men det får inte vara vilken som helst. Utan just den rätta. Inget grått däremellan. Svart eller vitt.

Och vi glömmer att vi är människor som utvecklas, tänker, får erfarenheter och där allt inte är svart eller vitt. Allt går inte enligt ett schema. Livet händer ibland. Vi är inte klonade ur två åsikter, vi är ett resultat av en evolution och en samhällsutveckling där vi alla har olika erfarenheter av olika saker. Varför kan vi inte respektera det och lyssna, istället för att genast döma och sortera in i ett fack?

Är det då så konstigt att så många människor mår dåligt och att många är så arga och bittra om vi inte behandlar varandra bättre?

Försäkringskassan suger, men ändå vill jag rikta ett tack till dem.

Chockande att känna att jag kan rikta ett tack till Försäkringskassan som förstört mitt liv, men jag ska försöka berätta varför.

Det här med att fått slippa ha Försäkringskassan som ett monster under sängen är en befrielse som är helt makalös. Men det kommer nog ta otroligt lång tid innan de inte påverkar min vardag i alla fall. Att monstret nu sitter på sängen och att vi försöker föra en dialog gör mig inte mindre skeptisk till dess avsikter. Tänk att en myndighet kan påverka hela livet så. Att nu ständigt känna mig ifrågasatt, misstänkliggjord, liten och maktlös.

Vad jag önskar är att övriga befolkningen vaknade upp ur sin förnekelsevärld och inser att vi har myndigheter (och partier) som idag drar ner samhället i skiten. Där ord utan mening har fått makten över agerande och handling, där man utnyttjar de stressade människorna till att okritiserat och granskat föra ordet vidare tills dess att de upplevs som sanna.

I ett sammanhang är jag ändå otroligt tacksam att jag blev sjuk. Kan låta otroligt märkligt att jag säger så, men med sjukdomen och allt kring den har jag fått insikten i så mycket. Både gott och ont.

När jag var fast i ekorrhjulet så fanns inte tid att reflektera. Jag agerade också på orden och förminskade handlingen, och förstod inte varför min kropp och mitt sinne protesterade långt där inne. För instinktivt kände jag att det var fel och att jag inte bara skulle följa strömmen som ett fallet löv i bäckfåran. Därför höll jag mest tyst för jag kände mig så kluven och därmed kunde undvek diskussioner och samtal. Jag var följsam.

Till slut tog den där känslan över hela min kropp, jag tvivlade till slut på hela mig själv och blev alltmer följsam. Och bäcken den virvlade vidare och viskade hypnotiskt: ”Följ mig, du behöver inte oroa dig. Du kan vila i mitt flöde så berättar jag vad du ska göra, tänka och säga. Jag tar hand om din kropp och jag vägleder dina ord”

Första tiden som sjuk hade bäcken fortfarande mig i sitt grepp. Jag trodde på vad andra sa och var de styrde mig. Jag hoppade på varenda tips om hur man blir frisk, friskare och botad. Det hade varit skrämmande att dokumentera all tid, kraft och framförallt pengar jag gjort av med för att lyda andra. Jag skulle gå. Jag skulle vila. Jag skulle använda Mindfullnes. Och hela tiden fick jag frågan om jag var säker på det jag kände. Ifrågasatt. Misstänkliggjord även i om jag presterade tillräckligt, ville tillräckligt, eftersom jag blev allt sämre i mitt mående.

Det tog mig lång tid innan jag började reagera. Faktiskt kan jag nästan känna idag att brytpunkten visade sig när jag fick första gången veta att Försäkringskassan inte tänkte betala ut någon sjukpenning och att det med anledning av att jag inte fått rätt hjälp enligt telefonsamtalet med handläggaren. Det här väckte mig och jag började ifrågasätta vad andra sa. För hur kan en handläggare på Försäkringskassan säga att jag inte får sjukpenning för att hon anser att jag inte fått rätt hjälp, men hon kunde inte säga vilken hjälp jag skulle ha fått? Och hur kan en FMR påstå att man inte kan vara sjuk i utmattning (som vi trodde jag hade då) i över ett år? Sakta vaknade mitt inre och jag kände ett behov av att göra uppror mot var bäcken fört mig i sin förförande dans, jag kände att jag behövde veta innan jag bara lydde.

Så nu med allt bakom mig så har resan varit lång. Fruktansvärd jobbig och där jag till och med hade en flyktig tanke på att det skulle vara skönt att bara försvinna, inte finnas längre. Den tanken försvann när jag insåg att Försäkringskassan inte är värd handlingen, mina barn ska inte få lida för att jag blir nermosad, tillintetgjord, idiotförklarad och utfattig av en myndighet som ska finnas där när livet tar en annan vändning.

Nu när min kamp mot myndigheten stannat av så känner jag mig tom. Men stark. Jag vet nu att jag kan lite på mig själv igen. Jag är bra. Jag duger. Och jag behöver inte följa strömmen som ett fallet löv längre. Jag kan till och med styra bäckfåran genom att påvisa hinder och verklighet. Vi kan alla göra det, men i en stressad tillvaro finns inte orken till att skapa hinder och ifrågasättande. Det är skönt att bara få följa med strömmen och inte tänka på var den för oss.

Monstret finns fortfarande. Vi försöker föra en dialog, men det påverkar mig genom sin närvaro och att jag vet att monstret bor hos och skrämmer tiotusentals andra. På något sätt ska jag övervinna monstret för livet ska inte innehålla monster och förrädiska bäckfåror. Jag är värd mer. Du är värd mer. Därför är jag tacksam över att ha blivit sjuk. Det kan låta helt galet att tänka så, men jag vet att jag är mer värd än att bara vara. Jag vill leva, tänka, känna och jag kan göra det trots att jag är sjuk. Men jag kunde inte det när jag följde bäckens ström.

Jag har kommit till insikten att jag faktiskt duger (och att Försäkringskassan och dess styrning suger).

För övrigt: Jag mår inte bra just nu. Misstänker att allt kommit ifatt mig. Livet känns tungt, deppigt och periodvis bra. Men mest deppigt. För det var inte så här jag såg framför mig att livet skulle vara. Jag tillåter mig dock vara låg ett tag och reflektera över varför jag är det och hur jag ska bearbeta det. Jag vet nu att jag kan lite på mig själv, att jag kommer att ta mig upp igen. Men jag vill nu resa mig av egen kraft och finna mitt nya liv. En av sakerna jag just nu lovat mig är att inte vara på sociala medier så mycket. En kort stund då och då för att inte förlora kontakten med alla underbara människor jag träffat via Facebook och Twitter. För ni är en av det goda som kommit ur min sjukdom. Alla ni kloka, varma och underbara människor som stöttar, delar med er och ger livet en otroligt mening, tack för att ni finns.

Om att bli utnyttjad och beljugen. Jävla giriga chefer.

Att jag skrev det sista inlägget den 1 augusti talar sitt tydliga språk i hur jag mår. Så sänkt. Så trött, ofokuserad, lite deprimerad – och rädd.

Sommaren tog som väntat min energi och förvandlade mig till en hög i sängen. Det finns flera faktorer kring det, dels var det varmt (för mig), och dels var familjen hemma. Få förstår nog hur den där totala ensamheten lindrar min hjärna och kropp. Att någon finns i min närhet, tyst som en mus, är inte total avkoppling för mig. Vetskapen om att någon finns där triggar min hjärna till att vara beredd på frågor, ljud, rörelse mm och det är inget jag kan styra över.

Eftersom jag nu blivit beviljad sjukersättning på heltid så har företaget där jag varit anställd under hela tiden vaknat. Men det är intressant att när jag meddelade att jag hade fått sjukersättning och tackade för tiden som anställd, så fattade inte företaget. De trodde jag fått sjukpenning. De förstod inte vad sjukersättning var för något. Så nyligen frågade de efter nytt sjukintyg då det jag skickat in gått ut. Jag fick då förklara vad sjukersättning innebär. Till mina chefer och deras administratör!

Och snabbt som vinden kom ett rek att hämta ut = min uppsägning. De var supersnabba – för en gångs skull. Samtidigt fick jag ett mail från chefen där det stod att hon pratat med facket mfl och att hon tänkt på mig under alla dessa år och ville komma förbi för att säga tack. Vilket skitsnack! Den enda gången hon tänkt på mig är när de funderade på om de kunde säga upp mig. Jag vet det, för jag har en otroligt trevlig kontakt på facket. Och facket berättade att chefen nu sagt att hon pratat med mig om situationen mm. Uppenbarligen är ett mail med kall fakta ett sätt att prata med mig om situationen. Vi har uppenbarligen olika sätt att kommunicera med vår omgivning. Men så är hon chef….

Fackrepresentanten (kallar henne L framöver) och jag insåg att det var mycket ord och få som var sanna. L var nog lite förskräckt, trots skratten, men sa också att hon inte var förvånad. Jag fick känslan av att de varit med om liknande scenarier tidigare med det här företaget.

I reket jag fick stod det inget. Det var ett ytterst enkelt uppsägningsformulär som jag skulle skriva under och skicka tillbaka. Inget om min semester, inget om all min övertid och hur det skulle lösas. L har tidigt varnat mig för att de kommer att strunta i övertiden då jag inte har kopior på de blanketter vi ska lämna in för det syftet. Men man hinner inte kopiera dessa när chefen kommer in i barngruppen och ska ha det pappret på en gång. Taktik? Troligen. Och sönderstressad och mån om barnen som man är så ger man bara iväg pappret för att kunna återgå till arbetet. Lojal och dum.

Att det företaget har något sjukt inom sig visar den otroligt höga personalomsättningen. Och alla konstiga påståenden mm man råkar ut för. Jag fick till exempel veta att jag skulle lämna tillbaka en iPad som jag enligt dem lånat. De tjatade och jag svarade att jag inte hade någon iPad. Vad de ville med det tjatet vet jag inte, men det kändes inget trevligt. Det kändes som de anklagade mig för att vara en tjuv, en lögnare.

Och nu är de själva tjuvar och lögnare. Det känns så trist att behöva sluta i tjafs. Men så skönt att inte behöva gå tillbaka för den arbetsplatsen är uppenbarligen helt skadad pga ledningen.

Jag har nu kontaktat mina gamla kollegor och frågat dem om vad som egentligen sagts om mig när jag försvann mm. Något är vajsing, för när jag var på plats och jobbade fick jag idel lovord, både från kollegor, chefer och föräldrar. Men nu det här skitsnacket. Är det för att de vet att jag är sjuk och har begränsad energi? Och att de då vill spara de där tusenlapparna i övertid de skulle behöva betala mig om allt var riktigt?

Så nu går min energi till något så onödigt som att tjafsa med fd jobbet. Men jag återkommer. Kanske blir det adrenalinkickar av det här för jag hatar verkligen lögner och utnyttjande av folk.

Må så gott i det underbara höstvädret.

Ge mig en morgondag

Nu har en liten tid gått sedan jag fick sjukersättning och jag märker att en stor tyngd har lättat. Jag behöver inte dagligen gå och oroa mig över Försäkringskassan. Men som efter varje ansträngning så kommer bakslagen, så den här sista månaden har jag inte fungerat alls. Jag har troligen sagt det förr, men dessvärre upptäcker jag nya djup i måendet fortfarande. Hoppet gör mig inte friskare, kanske är det till och med tvärtom.

Hade jag lagt mig ner och gett upp allt kanske, kanske min kropp mått lite bättre, men jag vill kunna äta lite, försöka göra något litet varje dag, prata lite med barn och sambo. Så jag hoppas och jag planerar. Imorgon…då klarar jag det.

Imorgon är en dag jag ofta längtar till, för imorgon kommer jag vara piggare, starkare och jag kommer klara att göra lite. När morgondagen kommer är den i samma dimma och töcken som de andra dagarna, så jag längtar efter ytterligare en morgondag. Och mönstret upprepar sig om och om igen. Morgondagen innehöll inget mer än gårdagen och jag blir lika besviken varje gång. Besvikelse tar kraft.

Det är det här som gör mig så arg när politiker och ansvariga på Försäkringskassan kommer med sina påståenden om att vi behöver lite motivation, lite vilja, lite piska för att klara av att stiga ur sjukskrivningen och börja jobba. Uppenbart för mig är att de aldrig varit sjukare än en dunderförkylning eller en magsjuka. Sånt man blir frisk ifrån. Sånt man kan göra lite om man dämpar de värsta feberångorna med tabletter och annat. För så är det idag, presterar du är du inte mycket värd. Och ävensom du presterar ”dopad” så är du värdefull. Trots att du smittar dina kollegor. Trots att du sliter extra på din kropp. Men du får de där leendena som säger att du duger, du är bra.

De där leendena får inte jag. Jag är kroniskt sjuk och jag får nästan dagligen höra av ansvariga att vi långtidssjuka är kostsamma, vi behöver en spark i baken, vi förstår ingenting och vi bara upplever saker. Jag får misstänksamma blickar och ”goda råd” om hur jag blir frisk. Inte ens min egen kropp och hälsa kan jag uppenbarligen. Jag anses ganska oduglig.

Därför hoppas jag på morgondagen. Bland annat därför. Men mest önskar jag mig en morgondag för mig själv, för mina barn, min sambo och min familj. Ge mig en morgondag! Nu!

Tänk om jag fick en morgondag där jag var frisk, där jag var stark, där jag var rapp igen. Om jag får en morgondag så bör ansvariga darra, för jag har en berättelse till dem. Och jag tänker berätta och berätta tills deras öron blöder och de ser verkligheten, inte siffrorna och uppmålade fantasivärldar. 

Jag kommer att berätta, tjata och upplysa till alla ansvariga slutar nedvärdera och kränka de som haft oturen att bli sjuka eller skadade. För de har inte valt. Men ni väljer vilken människa ni vill vara. Valet är ert. 

Jag rekommenderar er att inte vänta till jag blir frisk, för tusentals människor behöver er. Inte era siffror, inte heller era nedvärderande ord. De behöver er, en ny sjukförsäkring och en Försäkringskassa som fungerar som ämnat. Sluta peka på varandra som några bortskämda barn i sandlådan. Se de som stupar för era siffror. Se dem idag! Ge dem en morgondag. Nu!

Nu har jag fått min sista sjukpenning. Nästa gång blir det en mindre summa som kommer – sjukersättningen. Som en följd av bland annat det har jag börjat se hur man lappar, lagar och omvandlar kläder, goda brödrecept och billiga maträtter. Jag finner det här ganska rofyllt ändå, att ligga här i soffan med kuddar som stöd och finna lösningar på livets skeenden. Problemet att det är för mig en stor sak att utföra dessa lösningar också. Bara för att jag klarar A betyder det inte att jag klarar B.

Säg mig Annika Strandhäll, varför ska jag tro dig nu?

Under de här åren som sjuk har jag insett att systemet kring sjukförsäkringen inte fungerar alls. Att sitta hemma helt maktlös och frustrerad var och är otroligt jobbigt. I min lösningsinriktade anda har jag försökt upplysa på mitt sätt, där jag öppet visat mina intyg mm och vad Försäkringskassan eventuellt ”svarat”. Jag har även, nästan maniskt, följt vad politiker och ansvariga säger i frågan, för det är ju trots allt där grunderna för vår välfärd läggs. Hur sedan diverse Generaldirektörer agerar, eller inte agerar, påverkar också, men den yttersta makten och fingervisningen om vilket samhälle vi ska ha, finns i riksdagen.

Därför reagerar jag nu på att Annika Strandhäll gick ut på sin Facebook-sida och skrev samma ord jag och många andra hört under många år, men ändå tycks några tro på detta. Det intressanta är att de sjuka inte tror på ens ett komma i det hon skriver. Förtroendet är under isen och det kommer inte gå att reparera. Och med tanke på att det handlar om en stor grupp människor med anhöriga, vänner mm så borde man hanterat sjukförsäkringen bättre om man ville ha våra röster i valen.

”Jag blir djupt oroad när jag tar del av berättelser… ”

Är det bara jag som hört henne säga det här i minst 4 år nu? Beklagar är också ett ord som använts flitigt i det sammanhanget.

”Mina verktyg för att skapa en trygg och välfungerande sjukförsäkring är styrning och lagstiftning.”

Styrningen var att sjuktalen skulle ner till 9.0. Styrningen var även Generaldirektören som blev obekväm inför valet. För styrningen hade ju fungerat, men konsekvensen blev att människor hamnade mellan stolarna, som man så lämpligt kunde beklaga och oro sig för i media. Att styra myndigheten kan man inte göra, för då blir det ministerstyre som vi så härskartydligt hört i diverse debatter i riksdagen mm. Och lagstiftningen. Där samarbetar inte fd Alliansen och SD så därför går inte nya lagar igenom. Frågan är vad som egentligen skulle ha ändrats? För om man lyssnar på vad som sagts under åren så har det varit en mycket oklädsam nöjdhet – förutom beklagandet förstås.

”Vi har slopat den bortre tidsgränsen samt höjt taket i sjukförsäkringen, förstärkt arbetsgivarnas ansvar, satsat på friska arbetsplatser och ställt tydliga krav på samverkan mellan olika myndigheter.” 

Bortre tidsgränsen, även kallad stupstocken i folkmun, var hemsk. Håller med. Men den var ändå relativt förutsägbar till skillnad från det som sker idag. Och man blev inte utanför systemet så snabbt, så brutalt som idag. Så vad var vinsten? Att kunna säga att man tog bort ett riktigt avskytt moment i sjukförsäkringen för att kunna dölja sjuktalens intåg och effekter? För fler personer utförsäkras per år nu än under stupstockens tid. 2009-2014 var det i snitt 34 022 som utförsäkrades, mellan åren 2015-2018 var det 40 185 personer. Varför uppmärksammas inte det?

Att ställa tydliga krav på två myndigheter, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, är som att säga att man ska tillverka is med eld. Verktygen är inte kompatibla för att samverka så att sjuka människor som får avslag från Försäkringskassan kan få stöd av Arbetsförmedlingen som ser genom sin erfarenhet av arbetsmarknaden att förmågan till arbete inte finns. Det som brister här är hur en myndighet bedömer arbetsförmågan hos sjuka människor och matchat dessa med fantasiarbeten för att uppnå styrningen, sitt uppdrag, från regeringen.

”Vi har påbörjat två utredningar som ser över sjukförsäkringen för att just få de underlag som krävs för att nå förändring.”

Ärligen vet jag inte vad jag ska tro om dessa utredningar. När jag läst dem och direktiven kring dem så framstår de mest som ett ytligt komma-tecken flyttande. Och jag kan inte sluta se sambandet valet 2018 som närmade sig. Det är för mig för genomskinligt. Att vilja tysta ett ämne under valet genom att kunna peka på 2 utredningar som det egentligen redan finns underlag för genom domar från Högsta Förvaltningsrätten mm, känns mer som taktik. Det känns inte som en uppriktig vilja att ge den mänskliga sjukförsäkring man lovade i valet 2014.

”Vi måste få slut på stuprören! Det är en människa som blir sjuk och en människa som ska bli frisk igen. DET ska stå i centrum. Vi måste få en sjukförsäkring som är trygg, rättssäker och begriplig! Det är en svår och komplex fråga, vi kommer inte ifrån det. Vi måste göra detta på riktigt och vi måste göra det från grunden. Något annat duger inte.”

Stuprör? Stolar? Benämningar från en politiker på de omänskliga händelser som får katastrofala följder för de människor som får dessa saker i sina liv. Och nu plötsligt säger Annika att sjukförsäkringen ska bli rättssäker! Hallå, hon har sagt i media gång på gång att sjukförsäkringen är rättssäker och att det är vi sjuka som inte förstår, men att vi kan ju alltid överklaga om vi är missnöjda med beslutet.

För mig känns det här brandtalet desperat. Det är kränkande för oss som får stuprören i skallen och stolarna utanför rumpan, gång på gång, år efter år.

Säg mig Annika Strandhäll, varför ska jag tro dig nu?